Fröding

Kontakt

Anders Stävarby 076-1481838

lightbay@telia.com


Ett litet kåseri av Anders Stävarby

 

Fröding kryssar fram

Apropå Fröding vill jag berätta följande lilla episod som utspelade sig vid mitt möte med diktaren för många år sedan.

För att ni skall se hela bilden bör ni veta att när Fröding på sin tid promenerade omkring i Karlstad, världsfrånvänd och grubblande, naturligtvis helt uppslukad av sina texter. Uppfattad av sin samtid och inte utan fog, mest som en eländig suput som man oturligtvis kunde stöta på under vilken tidpunkt som helst på dygnet.

Det var bistra tider för den med tiden mycket folkkäre diktaren som inte förmådde det vanliga livet men som levde sitt liv genom texterna för att bli en av de odödliga.


  Nåväl, det var en ruggig dag och jag kom gående längs Järnvägsgatan när jag såg en välbekant gestalt röra sig långsamt över Klarabron, framme vid rådhuset kände jag definitivt igen Fröding och vi möttes på trottoaren.

”Goddagens!” försökte jag men fick inget livstecken tillbaka.

Det var som att han gick i sömnen men jag är rätt ihärdig och försökte igen.

”Går poeten och grubblar på några nya fantastiska diktrader?”

Att han hade trassliga förbindelser med omvärlden insåg jag genast.

Jag tog mig mod och började deklamera en av hans tyngre rader.

 Mät mig ej med mått

men vät mig med tårar

en dåre är jag vorden

en dåre ibland dårar

Det tog skruv!

”Det där har jag skrivit.” sa Fröding och såg nyfiket på mig med intensivt klart lysande ögon.

”Jaha, jag vet det, bäste herr Fröding. Jag vet också att det är början på en dikt ur Kung Eriks visor. Fantastiska dikter,  som små berättelser, är det lika storslagna rader som herr Fröding går och grubblar över nu?”

Jag noterade att Fröding verkade nöjd med min kunskap och att han antagligen skulle ge mig en förstahandslyssning till några nya klassiskt odödliga diktrader.

”Jaha, min gode man! Det är verkligen ett storverk som jag går och funderar på, och jag tror just att jag hittat den förlösande sista raden.”

Jag kunde nästan inte bärga mig, jag kanske strax skulle få höra direkt av diktaren själv purfärska blivande odödliga fraser, en dikt, ett poem, kanske en hel hjältesaga.

”Är herrn beredd?” Frödings hela ansikte lyste upp och han fixerade mig för att se om jag var beredd på det storslagna som strax skulle komma över poetens läppar.

Inte för att Fröding verkade tycka att det var något märkvärdigt. För honom var det naturligtvis vardagsmat och fraser som han gnagde och skavde med dagligdags, jämt och ständigt antagligen. Fröding tog verkligen in mig när han yttrade:

”Sista strofen går så här; för dudeli dudeli dej.”

Jag lämnade Fröding fånigt stirrande framför mig. Jag försökte inlemma frasen i ett ordnat sammanhang, drev poeten med mig?

Jag kunde för mitt liv inte stoppa in rappakaljan i en logisk meningsfullt betydande strof. Jag försökte för mitt inre öra; “för dudeli dudeli dej.”

Det enda jag hörde var klapper från hästhovar och rullande vagnshjul, några kajor, och en springschas som hastade förbi visslande på ett gammalt örhänge.

Längs älven promenerade några kvinnor, de hukade i bland när vinden slet i deras hattar, det var höst.

Sommarsuset hade sedan länge övergått i ett surt drag längs gatorna.

I parken hängde ännu några gulnade Kastanjeblad darrigt kvar. En sönderslagen smutsig butelj låg invid en parkbänk och var långt ifrån någon reflexyta för så här års sällsynta solstrålar.

Gustaf Fröding kryssade tillsynes oförtrutet vidare i sin egen sorglustiga värld till de mötande gångtrafikanternas småsinta förtret.


.