|
Ett litet kåseri:
Fröding kryssar fram
Apropå Fröding vill jag berätta följande lilla episod som utspelade sig vid mitt möte med diktaren för många år sedan. För att ni skall se hela bilden bör ni veta följande. Det är känt att när Fröding på sin tid promenerade omkring i Karlstad mest såg världsfrånvänd och grubblande ut. Han var naturligtvis helt uppslukad av sina texter. Fröding ansågs dessutom inte utan fog, som en eländig suput som man oturligt vis kunde stöta på under vilken tidpunkt som helst på dygnet. I folkmun talades det allmänt illa om honom. Det var bistra tider för den med tiden mycket folkkäre diktaren. Gustaf Fröding levde sitt liv i en tillvaro bäst beskriven som ett konstant fritt fall.
Nåväl, det var en ruggig dag och jag kom gående längs Järnvägsgatan när jag såg en välbekant gestalt röra sig långsamt över Klarabron, framme vid rådhuset kände jag definitivt igen Fröding, och vi möttes på trottoaren.
”Godagens”! Försökte jag, men fick inget livstecken tillbaka, det var som att han gick i sömnen, men jag är rätt ihärdig, och försökte igen.
”Går poeten och grubblar på några nya fantastiska diktrader”. Att han hade trassliga förbindelser med omvärlden insåg jag genast. Jag chansade vilt och började deklamera en av hans tyngre rader.
”Mät mig ej med mått
men vät mig med tårar
en dåre är jag vorden
en dåre ibland dårar…”. Det tog skruv.
”Det där har jag skrivit”. Sa Fröding och såg nyfiket på mig med intensivt klart lysande ögon.
”Jaha, jag vet det, bäste herr Fröding. Jag vet också att det är början på en dikt ur Kung Eriks visor. Fantastiska dikter, dom är helt enkelt som små berättelser. Är det lika storslagna rader som Fröding går och grubblar över nu”? Jag noterade att Fröding verkade nöjd med min kunskap och att han antagligen skulle ge mig en förstahandslyssning till några nya klassiskt odödliga diktrader.
”Ja min gode man, det är verkligen ett storverk som jag går och funderar på, och jag tror just att jag hittat den förlösande sista raden”. Jag kunde nästan inte bärga mig, Jag kanske strax skulle få höra direkt av diktaren själv, purfärska blivande odödliga fraser, en dikt, ett poem, kanske en hel hjältesaga.
”Är herrn beredd”? Frödings hela ansikte lyste upp, och han fixerade mig för att se om jag var beredd på det storslagna som strax skulle komma över poetens läppar. Inte för att Fröding verkade tycka att det var något märkvärdigt. För honom var det vardagsmat, det var fraser som han gnagde och skavde med dagligen, jämt och ständigt antagligen. Fröding tog verkligen in mig när han yttrade:
”Sista strofen går så här, för dudeli dudeli dej” .
Jag lämnade Fröding fånigt stirrande framför mig. Jag försökte inlemma frasen i ett ordnat sammanhang, drev poeten med mig? Jag kunde för mitt liv inte stoppa in rappakaljan i en logisk meningsfullt betydande strof. Jag försökte för mitt inre öra, för dudeli dudeli dej.
Det enda jag hörde var klapper från hästhovar och rullande vagnshjul, några kajor, och en springschas som hastade förbi visslande på ett gammalt örhänge. Längs älven promenerade några kvinnor, de hukade i bland när vinden slet i deras hattar, det var höst. Sommarsuset hade sedan länge övergått till ett surt drag längs gatorna.
I parken hängde ännu några gulnade Kastanjeblad darrigt kvar. En sönderslagen smutsig butelj låg invid en parkbänk och var nu långt ifrån någon reflexyta för så här års sällsynta solstrålar. Gustaf Fröding kryssade tillsynes oförtrutet vidare i sin egen sorglustiga värld, till de mötande gångtrafikanternas småsinta förtret.
Här tar jag mig friheter och yttrar lite av varje!
Vad tycker ni om den svenska visan? Det är i dagsläget inte mycket att skryta med egentligen. För det mesta är det vispop och annat som gäller som ska passera som visor, och inte är det ovanligt att artister sjunger vingligt och falskt så att nog kan vara tillräckligt.
Att man ska nöja sig och vara tillfreds med att tillhöra en smal och utdöende genre, är inte vad jag anser är rätt, men vad gör man i ett producentstyrt välde, som håller greppet om penningen och media.
En annan sak som oroar mig är att lagarna tränger sig allt närmare privatasfären,
in på områden som styrs av moral och etik. Det är idiotiskt att stifta lagar som tar över tankeförmågan, och grumlar omdömet.
"Är det lagligt....då kör vi" !
"Är det moraliskt"?
"Hurså"?
Är du nyfiken på hur jag låter kan du lyssna på youtube eller myspace.
   
|
|
|